Tack så jättemycket hittills, för alla era fina och viktiga donationer!

Vi börrjar sakta närma oss målet!

På bilden ser vi faktiskt min biologiska mamma.

Hon sitter upp för första gången, sedan hon togs in på sjukhuset för en stroke.

Detta foto gör mig både ledsen och uppgiven, men samtidigt också förbannad.

Den får mig än mer att försöka få de svar jag alltid har sökt!

Jag har hela mitt liv kännt på mig, vetat om att något inte stämmer med min historia.

Jag har letat svar, letat mitt biologiska ursprung, letat efter dig, mamma!

Vem är du ? Vad var det egentligen som hände?

Det finns ingen skam i att bli bortrövad sina barn.

Att som mor förlora två av sina barn ,till Human Trafficking , det finns ingen skuld i det som du skall behöva känna!

Men du har svårt berätta din historia. Det var så dom ville ha det, militärdiktaturen och Sverige.

Jag stals ifrån sjukhuset, placerades på ett barnhem som var transit för denna illegala industri och såldes och skickades iväg till ett land i Europa.

Detta land var då som sagt var Sverige, där en stor organisation , med politikers hjälp var med att finansiera och profitera på det smutsigaste som finns: Handel med människor!

Jag hann tyvärr aldrig lära känna min biologiska pappa.

Han gick bort förra våren i hjärtattack.

Jag hann aldrig säga det jag ville ha sagt.

Jag fick inte ens ta farväl på plats och fortfarande har jag inte tillåtit mig själv att sörja.

Jag är som en iskall klippa inom mig.

Men nu är hon är sjuk igen, min mamma.

En kropp som börjar på sista upploppet.

Läkarna har sagt att om hon skulle få ännu en, en tredje stroke eller en hjärtattack,

så överlever du med största sannolikhet inte.

Jag är sakta på väg att förlora även dig, min biologiska mamma.

Det gör ont!

För jag vill hinna lära känna dig riktigt.

Vill du ska veta att jag inte hyser något agg mot dig, om vad som hände.

Det enda jag vill är resa till Sydamerika och få svar på mina frågor.

Säga det jag vill ha sagt.

Men det går inte!

Jag sitter här i Sverige med existensminimum, i ett land som stal mig, men som vägrar hjälpa mig att få resa tillbaks.

Som vägrar hjälpa någon av alla oss tusentals "adopterade" att få resa tillbaks och träffa våra biologiska föräldrar.

Har inte jag rätt till min historia?

Har jag inte rätt till min familj? Har inte vi rätt till det!

Det är ett trauma att vara stulen på sin identitet, sitt arv, sitt familjeband.

Och det traumat läker inte, och absolut inte, när jag inte ens kan ta mig dit!

Så ska då allt handla om pengar?

Ge mig bara möjligheten och flyger ifrån Arlanda imorgon, om så jag behöver resa i dagar.

Men jag har inte möjlighet att spara till allt detta, till att återförenas med min ursprungsfamilj.

Jag har familj och hem, utspridda på flera andra platser i världen.

Nu sedan ett år tillbaks har jag fått veta att jag har en lillebror som nu bor i Utah, USA.

Han var dessutom den som var närmast min biologiska pappa och med på hans dödsbädd.

Jag behöver träffa honom i mitt sorgearbete av den pappa jag aldrig fick lära känna!

Jag försöker rädda det som räddas kan och bygga upp det som borde varit,

bygga något nytt. Ta tillbaks det som varit mitt.

Man kan inte kräva av mig att jag måste välja, det kravet försvann samma tidpunkt man satte mig på ett plan mot Europa!

Många bäckar små... / Sidney