Det är svårt att inte bli drabbad av ett livsöde likt min vän ”M” och hennes otroliga barn.

M är inte mycket äldre än mig, vi har bara känt varandra i lite över ett år nu - ändå vet jag att hennes liv varit omänskligt fyllt av tragedi. Alla dessa historier, hur hon kämpat och rest sig rakryggad för ett bättre liv - hela sitt liv.

För 2,5 år sen fick M komma till Sverige med sina barn. Livet skulle bli lättare nu. Kanske skulle hon få vård och bli bra igen. Hon är glad, för första gången i sitt liv ska hon få gå i skola.

Men hon blir inte bra. Hon blir tvärtom sämre. Barnen känner inte alltid igen henne längre, hon är orolig och hon får svårt att prata och gå. Så för någon vecka sedan kom provsvaren: Huntingtons sjukdom. ”En ovanlig ärftlig neurologisk och neuropsykiatrisk sjukdom som leder till att nervceller i hjärnan bryts ner. Patienten får ofrivilliga rörelser (sjukdomen kallades därför tidigare för danssjukan). Utöver motoriska symtom uppstår även psykiatriska och kognitiva symtom. Sjukdomen fortskrider och man blir långsamt sämre.”

Familjen börjar göra sina efterforskningar och de inser att det nya livet i Sverige inte alls kommer att bli som de tänkt sig. De räknar tillbaka i tiden, bak till då de misstänker att första symptomen visade sig i hemlandet. 10 år har kanske redan gått.

Jag vill att familjen får chansen, medan M fortfarande är på benen, att fotas tillsammans, professionellt och värdigt.

Jag skulle vilja att barnen får testa sina drömmar om olika hobbys, att M får se sitt äldsta barn övningsköra.

Jag skulle även vilja att det doneras en buttload of pengar till Huntingtonsforskningen, så att det i framtiden finns ett botemedel.

Men MEST av allt, skulle jag vilja att människor SLUTAR att viska, slutar tro sig veta något om främlingar, slutar förfäras och ta avstånd till det vi inte riktigt förstår.

You never know what someone is going through. Be kind, always.