Vänner, bekanta och alla som vill ge en hjälpande hand.

Den 23:e november 2024 var våran Wilmer med om en hemsk olycka som kom att vända vår värld upp och ned. Vi skriver till er för att berätta om det senaste året och hur framtiden kommer att se ut för honom.

Prick en månad innan sin 19-årsdag hände det som inte fick hända. Vi fick ett samtal lördagen den 23/11 att Wilmer skulle flygas till Umeå med ambulanshelikopter. Han hade varit med i en fallolycka som resulterade i att han punkterade båda lungorna, brutit bröstbenet, skulderbladen, flertalet revben, hade inre blödningar, fått en fraktur i nacken samt brutit ryggen mellan kotorna T5 / T6 vilket gjorde att ryggmärgen skadades. När vi kom på plats i Umeå tog läkarna in oss i ett rum och berättade att Wilmer befann sig i ett mycket kritiskt tillstånd. Enligt dem skulle det visa sig under de närmsta dagarna om Wilmer ens skulle överleva olyckan eftersom kroppen tagit så illa vid. Läkarna berättade senare att de ej heller kunde uttala sig om han var hjärnskadad eller inte, så vi hade ingen aning om han ens kunde prata, skulle komma ihåg oss i familjen, eller om han ens skulle vakna upp igen. Detta var något som tiden skulle få utvisa vilket kom att vara de längsta dagarna i våra liv, där allt vi ville var att Wilmer skulle slå upp ögonen.

Efter den 10 timmar långa operationen var läkarnas dom att han aldrig skulle kunna gå igen. Detta innebar att livet plötsligt fick en helt annan innebörd. Wilmer har idag ingen känsel eller funktion från bröstet och nedåt, där läkarnas prognos är att inget kommer kunna repareras eller komma tillbaka. Vår älskade Wilmer är förlamad och kommer behöva hjälp i det vardagliga livet.

Det första livstecknet vi fick av honom kom efter två dygn då han tittade till och nöp oss i händerna på uppmaning. Han använde sig av en tangentbräda där han pekade på olika bokstäver för att säga saker, och det tog inte länge innan vi förstod att Wilmer fortfarande var Wilmer. Han blev extuberad efter två dygn, men det var för jobbigt med andningen och han fick därför sövas ned på nytt. Vi var då tillbaka i den hemska ovissheten och fick ta det timme för timme, och det var fortfarande osäkert om han skulle överleva enligt läkarna.

Den första veckan kastades vi ständigt mellan hopp och förtvivlan, särskilt då hans infektionsvärden gick upp i taket samtidigt som han ådrog sig både hög feber och dubbelsidig lunginflammation. Han kom då vara tvungen att ligga nedsövd i tre dagar för att låta kroppen vila och läka. Men Wilmer har gett allt sen dag ett, och det kom han att bevisa både för oss men även för sjukhuspersonalen. Fredagen den 29/11, 6 dagar efter olyckan, prövade läkarna åter att extubera honom och det lyckades. Han blev av med respiratorn och den byttes ut mot en andningsmask med syrgas. Han fortsatte kämpa mot hög feber och slem i lungorna där han behövde hjälp av en hostmaskin för att kunna få upp slemmet och därmed få bukt på den dubbelsidiga lunginflammationen. Men för varje timme han ej behövde vara nedsövd var det ett steg åt rätt håll, och vilken kämpe han var redan i detta stadie. Enbart 6 dygn efter en bruten ryggrad, punkterade lungor och en fraktur i nacken.

Wilmer låg på intensivvårdsavdelningen i totalt två veckor, dagar som var både tunga och långa då han var i behov av vård dygnet runt. Läkarna bedömde att hans tillstånd var så allvarligt att han inte kunde lämnas utan övervakning, och vi i familjen satt vid hans sida så ofta vi fick chansen. Vi pratade med honom, strök honom över håret och satt vid sängkanten, bara för att finnas där. Ibland visste vi inte ens om att han uppfattade oss, men vi ville aldrig lämna honom ensam i allt det här. I och med den omfattande olyckan hade lungorna punkterats och var fyllda med blod, vilket krävde att flertalet slangar var inkopplade för att hålla honom vid liv. Vissa dagar var han bara vaken några minuter och det var en ständig kamp mot klockan, mot infektionerna, de höga värdena och all den ovisshet som fanns. För oss i familjen fanns det inget annat än att ta det dag för dag, men i allt detta var det Wilmer som gav oss tro. Tack vare hans tjurskalle var läkarna hoppfulla att det skulle bli bättre längre fram. Det beskedet höll vi fast vid med allt vi hade.

Nu har det gått ett år sedan olyckan inträffade, vilket varit 12 månader av både med-och motgångar. Under de 4 första månaderna befann sig Wilmer på rygg-och hjärtrehabilitering i Umeå där varje dag bestod av att träna för självständighet. Rehabiliteringen har gått bra, men vägen har varit långt ifrån enkel. Det handlar inte bara om att bygga upp styrka och stabilitet i den del av kroppen han fortfarande kan kontrollera, utan även att lära sig leva på ett helt nytt sätt. Att förflytta sig från säng till rullstol, att klä på sig, att duscha, ta sig in och ur en bil. Alla dessa vardagliga saker som en gång var en självklarhet har nu blivit utmaningar som kräver både tålamod och envishet. Hela livet har fått en ny innebörd och vardagen kommer aldrig bli som den var innan, men mitt i allt det svåra fortsätter Wilmer kämpa mot en ny vardag där han kommer hitta sina egna sätt att tackla olika uppgifter.

Wilmer har alltid varit en aktiv kille med idrotten som största intresse. Innan olyckan spelade han elithockey i Piteå J20 samtidigt som han gick sista året på byggprogrammet med inriktning betong. Idrott har alltid varit en självklar del av hans liv sedan han var liten där han blivit uppmärksammad för sina insatser, men nu ser livet annorlunda ut. Han kommer inte längre kunna utöva idrott på samma sätt som förr, men träningen kommer vara viktigare än någonsin. Framöver kommer det handla om en annan sorts träning, att bygga upp kroppen och sinnet efter en livsomvälvande skada samt hitta nya vägar framåt. Det här är Wilmer tuffaste match hittills, men han är fast besluten att kämpa vidare varje dag för att kunna vara självständig och kunna utöva de saker han vill göra. Han är målmedveten och vet att träning, envishet och pannben krävs för att det ska kunna bli bättre längre fram.

Under hela denna tuffa tid har Wilmer visat en styrka som är svår att beskriva. Det är han som varit starkast och stöttat oss i familjen när vi behövt det som mest med sin humor och positiva samt glada inställning. Men nu är det hans tur att bli omhändertagen, att få den stöttning han förtjänar och få känna att han inte står ensam i det här. Därför vänder vi oss till er för att be om stöd i att samla in pengar till Wilmer som kan ge honom den hjälp han behöver i vardagen, men också för att kunna ge honom något att se fram emot när allt känns som tyngst. Detta innefattar både handikappanpassade hjälpmedel och merkostnader som kommer i och med hans funktionshinder, men även möjligheten att kunna få köpa något han själv vill ha eller fara på en resa för att kanske se sitt favorithockeylag. Vi vet inte exakt vad han vill göra, men något som han kan se fram emot. Något som ger honom den där extra glöden när allt känns som tyngst och påminner honom att livet fortfarande har plats för roligheter, nya upplevelser samt glädje trots att man sitter i en rullstol.

Vi förstår att alla inte har ekonomin till att bidra med en donation, men vi uppskattar även all hjälp vi kan få att dela denna insamling så fler får läsa om Wilmers situation och resa. Vi vill visa Wilmer att han inte är ensam i detta och ert stöd kommer hjälpa honom i sin omställning, vilket kommer att bestå av både fysiska och psykiska utmaningar. Varje gåva, oavsett storlek betyder mycket. Tillsammans kan vi hjälpa Wilmer att inte bara anpassa sig till det nya livet, utan även visa att ingenting är omöjligt så länge man har rätt inställning och stöd runt omkring sig. Vi vill hjälpa honom så gott det bara går, och hoppas ni också vill det.

Om ni vill donera ett bidrag kan ni göra det via insamlingen, det gör man genom att följa länken nedanför. Vill man swisha in ett belopp kan man göra det till mig på (0761111894) så donerar jag beloppet via hemsidan. Märk då swishen med “Wilmer”. Ni kan även skriva om ni vill vara anonyma så kommer ert namn ej synas. Alla pengar kommer oavkortat gå till Wilmer och hans insamling där allt redovisas via gofundme.com. Insamlingsmålet vi önskar uppnå är 219 000 kronor. Siffran 19 är det nummer Wilmer hade på ryggen när han spelade hockey i sina olika lag.

Vi vill tacka från botten av våra hjärtan att ni läst detta, samt eventuell donation och delning av insamlingen. Tusen tack än en gång för att ni vill vara med att hjälpa Wilmer anpassa sig till sin nya livssituation och möjligheten att kunna hitta på något som han själv önskar göra.

Med vänliga hälsningar, Wilmers anhöriga.

Piteå-Tidningen har gjort ett reportage om Wilmer och hans livsomvälvande skada. Den kan ni läsa genom att klicka på länken nedan. Där får ni höra hans egna ord om skadan och denna tid.

https://www.pt.se/story-nyheter/arvidsjaur/artikel/livet-forandrades-over-en-natt-wilmer-19-skadades-for-alltid/j8mqo7ml