Detta är inte bara en insamling till en familj i sorg, utan även en hyllning av en underbar person, min lillebror Johan.

Det har nu gått lite mer än två veckor sedan Johan lämnade oss i stor sorg och saknad.

En make, pappa, son, bror, vän…vi är många som med dystert hjärta fortsätter vår resa, dock med Johans kärlek och syn på livet som ledstjärna.

Trots otaliga behandlingar med cytostatika, strålning, operationer (som lämnade honom förlamad från midjan och ner) och konstant smärta, var Johan fast besluten om att fylla varje dag med liv och bra energi.

Vi trodde alla att han äntligen hade gått triumferande ur kampen mot cancern när nya tumörer plötsligt dök upp i både ryggen och hjärnan.

Detta är dock inte en berättelse om hans sjukdom, utan om kärlek.

Johan ville inte att hans liv skulle handla om eller definieras av sjukdomen. Han ville leva, älska, busa med både sina barn och syskonbarn, vara aktiv och umgås med vänner och familj.

Få såg hur dåligt han mådde när han snurrade runt i sin rullstol. Varje dag med ett glatt humör och tydliga delmål så som att hämta barnen från skolan, bygga lego, äta god middag med stora familjen, ta sig ut i skärgården och inte minst, finnas som medmänniska.

Kvällen innan han somnade in planerade han och jag ett litet legoäventyr för barnen. Ända in i sitt sista andetag var kärleken till familjen störst, först och allt han kunnat önska sig!

Familjen. Emelie, Alexander, Gabriel och lilla Isabelle. Hans ögonstenar. Hans drivkraft. Hans hela universum.

På Johan och Emelies bröllop höll jag ett tal om att de var så där sliskigt kära som på film. Det var ingen fasad. Det var och är en djup och ärlig kärlek som få är förunnade.

Jag är evigt tacksam för att Emelie gled in på gymmet Johan arbetade på 2009. Det var kärlek vid första ögonkastet och två själar som lös upp på ett sätt som sällan skådats.

Från dag ett till Johans sista andetag fanns Emelie hela tiden vid hans sida.

De hittade alltid en väg framåt med så mycket skratt, värme och kärlek.

Tre barn senare var idyllen fullbordad.

Den kloka, omtänksamma legomastern Alexander.

Energiknippet och den nyfikna mounatinbikestjärnan Gabriel.

Busungen, virvelvinden och pappas prinsessa Isabelle.

Alla är de underbara individer som har växt upp med en stark värdegrund av omtanke, kärlek, tacksamhet och respekt.

Precis som Disney sagorna som Johan och jag älskade att titta på tillsammans som barn.

För syskonbarnen var han alltid lekfarbror. Vattenkrig, vilda lekar, skattjakt, åka vattenskoter, gå på bio. Allt med lite fart, skratt och bus. Men också den de alltid kunde prata med, stort som smått.

För vänner och familj fanns han alltid ett telefonsamtal bort. En cykeltur, en semla, fisketur eller vattenskotertävling, stöd och pepp. Alltid rak och med kärlek och omtanke som grund.

Johan älskade livet. Ville leva, se sina barn växa upp och få spendera mer tid med sin älskade Emelie. Han ville att alla skulle må bra, nå sin fulla potential och att barn skulle få vara barn. Han förkroppsligade hela tiden en urkraft samt en nyfikenhet på både livet och sina medmänniskor.

”Man ska njuta av livet, vara tacksam och närvarande. Man ska ge och få kärlek, fylla hela livet med kärlek!” var något han så gärna ville förmedla.

Johans sista önskan var att kunna underlätta för sin fru, Emelie, medan familjen hittar något slags fotfäste igen.

Förutom alla praktiska saker en ensam trebarnsmor ska ta itu med, önskade han att den ekonomiska bördan skulle kunna lättas något, och att hans hjärtefrågor får leva vidare.

Att Emelie ska kunna ta med barnen på någon resa.

Att de ska kunna fortsätta tävlingscykla.

Att de ska få bygga lego och bara får vara barn.

Vill och kan ni önskar jag därför en gåva till Johans lilla familj, samt att ni tar med er den eviga kärleken till livet och din nästa som min älskade lillebror levde efter.

Ni får jättegärna även dela med er här på sidan hur Johan har berört just ditt liv.

Vill du läsa mer om Johans resa?

Se ”Johans väg till ett aktivt liv med paraplegi”.

Stort tack och Hakuna matata,

Helena