(ENGLISH FURTHER DOWN)

Hej!

Jag heter Isaac och jag ber dig som kan och vill att hjälpa min kompis Sharon. Jag och Sharon gick i gymnasiet ihop. Efter att jag sprungit ut med henne vid min sida så väntade jag på mitt antagningsbesked från universitetet. Och samtidigt som jag påbörjade första terminen på lärarutbildningen så fick Sharon sitt besked. Hennes besked gavs i en läkares trånga rum och gav inte lika mycket glädje och sprudlande förväntan som mitt. Sharon blev diagnostiserad med ALS. 20 år gammal. Hennes värld föll isär. Hon skulle plugga vidare efter gymnasiet, hon ville bli barnmorska. Hennes dröm var så simpel som att flytta hemifrån och en dag bli barnmorska. Men mattan rycktes bort under henne. Det hon hade att se fram emot nu var en kropp som långsamt kommer att förtvina framför ögonen på henne.

Sharon drog sig undan. Ville inte att någon skulle se. Ville inte att någon skulle veta. Ville inte ha folks medlidande eller ömkan. De två sistnämnda stämmer fortfarande. Sharon gav upp på sina drömmar och gav upp det mesta. Hon höll leendet uppe när folk var omkring, men så fort dörren stängdes så låg hon i sitt rum de flesta timmarna på dygnet. Kom bara ut när hon skulle till sjukhuset. Men sedan en liten tid tillbaka så har Sharon börjat våga göra saker som hon alltid velat. Eller sådant som hon kommer på nu att hon vill göra, precis som alla andra i vår ålder som kanske får för sig att följa med en kompis ut och klubba till alldeles för sent och ibland till och med missa sista vagnen hem. Hon har gått kurser på universitetet och låtit sig själv få vara ung, för en gångs skull. Med det kommer den stora drömmen…att flytta hemifrån.

Sharon har fått en lägenhet och inflyttningsdatum är 1/9-2025. Hon har tidigare fått bostadsbidrag i och med att hon inte kan arbeta eller har någon som helst inkomst förutom Försäkringskassan. Vi räknar med att hon skall bli beviljad detta även nu. Men det är en process som tar tid och hon kommer med största sannolikhet inte hinna få några pengar inför första hyran som skall betalas om tio dagar. Hon har försökt att spara en del men utgifterna är många, och inkomsten liten. Sharon blev sjuk under sista året av gymnasiet, hon hann inte skaffa arbetserfarenhet eller någon anmärkande sparkassa. För att kunna leva så normalt som möjligt så behöver hon varje månad betala för personliga assistenter, färdtjänst, olika sorters vårdbesök, trygghetslarm, mediciner och annat. Nu tillkommer kostnader som hyra, elräkningar, interneträkningar, och alla andra tusen räkningar man inser att de där vuxna alltid betalat…sen ska man ju köpa möbler och inredning, köksredskap och allt vad det kan vara. Listan är lång, men plånboken relativt tom.

Det är, som ni hör, inte idealt. Men dels måste Sharon få göra allt vad hon kan innan tiden rinner ut. Dels är det inte helt självmant. På grund av olika orsaker så kunde inte Sharon bo kvar hemma med hennes mamma. Sedan ett par veckor har hon bott i min lilla 43 kvm-lägenhet på femte våningen i Bergsjön. Så, trots att det är en av Sharons drömmar att flytta hemifrån, så är inte detta bara ett infall för att uppnå en dröm. Utan detta är en nödvändighet.

Jag är en sådan där fattig student, och jag försöker hjälpa Sharon så mycket jag kan. Det är vi flera i hennes liv som gör. Men det är inte nog. Och trots att Sharon är nästintill EMOT att be om hjälp så gör jag det nu åt henne. Jag ber dig som kan och vill att skänka en hundring eller två så att Sharon iallafall inte behöver oroa sig för pengar när hon nu skall påbörja detta nya kapitel i livet. Om du har några möbler eller annat du vill göra dig av med så kan du skicka bild till Isaac Persson på Facebook/Messenger, alternativt skicka ett meddelande här på GoFundMe, så visar jag Sharon och frågar om det är något hon skulle vilja ha.

Även om jag inte lyckas samla ihop mycket så hjälper varenda krona. Jag vill vara där för Sharon så som hon alltid varit för mig och alla andra i hennes liv. Hon är ovärderlig och hon är fantastisk. Hon är allt man hade kunnat be om i en vän och lite till. Hon är en solstråle i varenda liv hon träffar. Hon är den mest ömma, snälla, generösa, roliga, glädjande, stöttande och underbaraste själ som finns. Alla hade gjorts gott av en Sharon i dennes liv. Jag vet att hon kanske kommer att bli arg på mig för att jag gör detta, för enligt henne finns det alltid någon som har det värre, alltid någon som behöver det mer. Men alla förtjänar en likvärdig chans till ett normalt liv, och därför gör jag detta.

Under hela vår skolgång så var Sharon den mest positiva och glädjespridande människa man kan tänka sig. Hon sjöng som en gudinna och misslyckades aldrig med att få en att skratta. Hon både stöttade en när man hade ett i-landsproblem och skällde ut en när man var en idiot. Det har varit förödande att se den Sharon försvinna. Nu när hon är tillbaka, vill jag se till att hon stannar.

ENGLISH

Hello,

My name is Isaac, and I am asking you, anyone who can and wants to, to help my friend Sharon. Sharon and I went to high school together. After we graduated side by side, I waited for my university admission results. While I was starting my first term in teacher training, Sharon also received her results. But hers came in the cramped office of a doctor and brought no joy or excitement. Sharon was diagnosed with ALS. At just 20 years old. Her world collapsed.

She had plans. She wanted to continue her studies after high school and become a midwife. Her dream was as simple as moving out of her family home and one day working as a midwife. But the rug was pulled from under her. Now, the future she faced was a body that would slowly waste away before her very eyes.

Sharon withdrew. She didn’t want anyone to see. She didn’t want anyone to know. She didn’t want pity or sympathy, and that part hasn’t changed. Sharon gave up on her dreams and gave up on most things. She kept her smile on when people were around, but as soon as the door closed, she stayed in her room most of the day, only leaving for hospital visits. But recently, Sharon has started daring to do things she has always wanted to do, or things she suddenly realizes she wants to do. Just like anyone else our age might decide to stay out clubbing too late with a friend and even miss the last tram home. She has taken university courses and allowed herself to be young, for once. And with that came her biggest dream of all…moving into her own place.

Sharon has now been offered an apartment, with a move-in day set for September 1, 2025. She has previously received housing benefits, as she is unable to work and has no income other than what she receives from the Social Insurance Agency. We expect she will be granted this support again, but the process takes time, and she will almost certainly not receive any funds in time to pay her first month’s rent, which is due in ten days. She has tried to save what little she could, but expenses are many and income is scarce. Sharon got sick during her last year of high school, so she never had the chance to gain work experience or build up savings.

To live as normally as possible, she already pays monthly costs for personal assistants, medical transport, different types of health visits, emergency alarms, medication, and more. Now she will also face expenses for rent, electricity, internet, and all those countless bills you realize adults have always paid. On top of that, she needs furniture, kitchenware, and everything else that makes a home. The list is long, but her wallet is pretty thin.

As you can hear, this is far from ideal. But Sharon must be allowed to do as much as she can while time is still hers. And it isn’t entirely voluntary, she could not stay at home with her mother anymore. For the past few weeks, Sharon has been living in my tiny 43-square-meter apartment on the fifth floor in Bergsjön. So, while moving out is one of Sharon’s dreams, this is not just about fulfilling a dream. It is a necessity.

I am just a broke student, and I try to help Sharon as much as I can. Many of us in her life do. But it isn’t enough. And although Sharon is almost against asking for help, I am doing it now on her behalf. I ask you, if you can and want to, to donate whatever you can so Sharon at least won’t have to worry about money as she begins this new chapter in her life. If you have any furniture or other items you would like to give away, you can send a picture to Isaac Persson on Facebook/Messenger or send me a message here on GoFundMe. I’ll show Sharon and see if it’s something she could use.

Even if we don’t raise much, every single contribution helps. I want to be there for Sharon the way she has always been there for me and everyone else in her life. She is invaluable and extraordinary. She is everything one could ask for in a friend, and more. She is a ray of sunshine in every life she touches. She is the most tender, kind, generous, funny, supportive, and wonderful soul I know. Everyone would be lucky to have a Sharon in their life. I know she might be angry with me for doing this, because in her eyes there is always someone worse off, someone who needs it more. But everyone deserves an equal chance at a normal life, and that is why I am doing this.

All through our school years, Sharon was the most positive, joyful person you could imagine. She sang like a goddess and never failed to make people laugh. She supported you through your smallest worries and called you out when you were being an idiot. Watching that Sharon disappear has been devastating. Now that she is finding her way back, I want to do everything I can to make sure she stays.