Hej, mitt namn är Caisa Rosén och jag skriver här för att hjälpa min farbror Lars.

På bilden ser ni hunden Shelby, farbror Lars, Lars fru Mona och en nykomling i familjen. Mona finns inte mer.

Det sägs att blixten inte slår ner flera gånger på en plats men den här familjen har blixtrarna avlöst varandra under många år. Lars drabbades för några år sedan av en stroke som nära nog höll på att kosta honom livet. Han klarade sig under förhållandena bra men har idag Afasi, vilket gör det svårt att göra sig förstådd. De har förlorat en svärdotter så sent som för ett år sedan. Livet har varit bra på många sätt med mycket skratt och kärlek men också ofantligt jobbigt för dem på många andra.

I söndags kom nog den kraftigaste blixten av dem alla.

Natten till måndagen den 28e maj 2025 ringer Lars efter den gemensamma sonen Mattias om att Mona har kraftiga magsmärtor. Mona, som är en arbetsmyra ut i fingerspetsarna, gnäller inte i första taget så när hon säger att hon har en smärta på 9,5 av en 10 gradig skala - då har hon ont. Hon fryser dessutom väldigt mycket, kräks och är rejält smärtpåverkad. Lars och Mattias ringer efter en ambulans som kommer efter ett tag. Varför ambulansen inte tar Mona med i bilen vet jag faktiskt inte men hon skulle till akuten i Kristianstad. Mattias och Lars kör in henne. Vad som händer inne på akuten är lite oklart. Mona har kraftiga magsmärtor som strålar från undre delen av bröstbenet mot ryggen. Hon har 35.9 i temp vilket är väldigt lågt men hon har en rejäl frossa. Hon fryser väldigt mycket och kräks. När läkaren varit inne och klämt och känt lite framåt småtimmarna tror man att det är maginfluensa och akuten skriver ut Mona och de kör den lite dryga timmen hem till Vittsjö. Väl hemma klär sig Mona i flera lager kläder och förklarligt nog går alla och lägger sig. De har varit vakna hela natten.

När klockan är 11.50 på förmiddagen har Lars då vaknat och sätter på kaffe. Han tar en kopp med sig och går upp för trappan och in till Monas sovrum. Chockartat hittar han Mona livlös. Lars har svårt för att prata men ruskar om henne och ropar "Mona? Mona?!?" utan resultat. Han får fatt i Mattias som kommer direkt men Mona är redan borta. Hon hade förmodligen redan varit död några timmar då hon hade hunnit bli kall. Vi förstår på Lars att hunden Shelby hade skällt massvis strax efter de kommit hem, och vem vet, kanske försökte hon säg något?

Det här är så fruktansvärt och chockartat för alla på så många vis. Minst sagt för Lars men också såklart för barnen Jonas och Mattias, deras respektive och deras barn. Mona var tillsynes frisk och har alltid varit det. Dessutom var hon inte mer än 65 år gammal så att hon skulle ryckas bort på detta vis från en dag till en annan är helt ofattbart. Förra veckan var hon lika pigg och driven som vanligt. Dagen innan hon dog hade hons stått och bundit alla morsdagsbuketter i blomsterhandeln.

Mona har varit Lars röst de gånger han har haft svårt att göra sig förstådd och hon har dessutom varit den drivande kraften i bolaget Vittsjö Blomsterhandel. Men nu finns hon inte mer. Från en dag till en annan så är hon borta. Vad hände?

Jag var med när läkaren dödförklarade henne och han ställde många frågor som familjen svarade på så gott man kunde. Han ser ganska bekymrad ut och kan såklart inte veta säger han, men utifrån det han läser i journalen och vad familjen berättar så är hans kvalificerade gissning att Mona drabbats av något helt annat än maginfluensa och tillståndet är livshotande (ja, uppenbarligen). Vad han sa håller jag på sålänge för vi får invänta obduktionsrapporten.

Kvar står nu Lars. I ett stort hus med några katter och en hund. Lars och Mona har kämpat i alla år för att få allt att gå runt och mer arbetsamma människor finns nog inte. Att nu stå ensam kvar med en osäker ekonomi känns såklart överväldigande och jag känner att alla bidrag, små som stora, hade underlättat för Lars i en riktigt pissig situation (ursäkta språket).

Så om du kan tänka dig att bidra med det du kan så hade vi varit enormt tacksamma. Lars har så mycket annat att tänka på just nu, inte bara att hantera chocken och sorgen, men också att faktiskt överleva själv så pengar är det sista han skall behöva tänka på.

Jag säger ödmjukast tack till alla som hjälper till redan på förhand och jag hoppas att familjen snart får besked på vad som hänt och att någon rättvisa skipas.

Det ger dem inte Mona tillbaka men varje litet bidrag kan ändå skänka lite lugn i en horribel situation.

Stort tack på förhand.

Hälsningar Caisa Rosén

Kusin till Mona och Lars barn Jonas och Mattias