En ny start

Hej mitt namn är Isabelle och jag är 19 år gammal.

Jag är ursprungligen från Sorsele där jag tillbringade mina första månader i livet. Därefter flyttade vi till Skellefteå och där bodde jag tills jag var 7 år gammal. Jag har alltid haft det svårt i livet då jag har varit väldigt annorlunda och känt mig utanför. Har alltid haft jättesvårt att skaffa vänner och klara av vardagen som alla andra. Efter Skellefteå bodde min familj och jag i Nynäshamn där jag trivdes väldigt bra. Det var första stället jag fick vänner på, men skolgången var väldigt jobbig och jag trivdes inte alls med klassen eller lärarna. Det slutade med att jag inte orkade gå till skolan så jag var hemma i ungefär 6 månader utan att gå till skolan alls. I samma veva som detta så började jag även min autism utredning då de länge hade misstänkt att jag hade autism. Efter 6 långa månaders utredning så visade det sig att jag hade diagnosen autism vilket förklarade varför jag hade så mycket svårigheter. Efter diagnosen så fick jag dock ingen anpassning och skolan fortsatte att vara jobbig. Min familj har alltid flyttat runt väldigt mycket så efter skolan sket sig flyttade vi tillbaka upp till Sorsele. Där kändes allt jättebra i början och jag hade närvaro i skolan. I Sorsele blev även en Youtube kanal som jag hade med min mamma väldigt stor. Det var kul i början men eftersom Sorsele är så litet spred det sig snabbt och folk började vara ganska elaka mot mig på grund av detta. Det blev ett helvete ännu en gång, ville inte gå till skolan och kom så långt efter att de inte kändes lönt längre. SOC började kopplas in och möte efter möte var det alltid samma slutsats. SOC tyckte inte att jag skulle bo hemma då det inte var bra för mig. Sen flyttade vi såklart igen... denna gången till Norrköping.

HVB

Det var där i Norrköping allt verkligen började gå utför. Jag började utveckla ett väldigt grovt självskadebeteende mådde så pass psykiskt dåligt att jag försökte ta livet av mig. Det var så mycket bråk hemma hela tiden och jag var konstant rädd. Återigen ingen skolgång här heller, men det var SOC i Norrköping som slutligen beslutade att det ej gick mer. Jag fick veta att jag skulle flytta till ett HVB hem ganska långt bort. Jag fick panik och ville verkligen inte åka någonstans. Jag hamnade på psyket av all stress och var där i ca 1 vecka innan SOC hämtade mig därifrån till HVB hemmet. Väl där framme kände jag bara panik, har aldrig vantrivts så mycket på ett ställe innan. Hade inga vänner i början och kände mig otroligt utanför. Men efter ett par månader fick jag vänner, dock så var de väldigt destruktivt då vi rymde och gjorde massa saker som jag fortfarande har trauman från idag. Tillslut slutade jag att rymma varannan dag och började sköta mig. Det var som att jag hade varit isolerad i hela mitt liv så när jag äntligen var "fri" så bara släpptes allt lös och jag blev helt personlighets förändrad. Jag älskade verkligen mitt HVB i slutet. Har träffat min absolut bästa vän därifrån och kom väldigt nära nästan alla så det var så jobbigt att flytta därifrån sen efter nästan 2 år. När jag väl skulle flytta hade jag 2 val. Antingen flyttade jag hem igen eller så fick jag stöd boende i Norrköping. Jag valde att flytta hem för att under tiden jag bodde på HVB så hade jag och min mamma en ganska lugn relation så jag tänkte att allt var okej. Men nu i efterhand så skulle jag nog ha valt att flytta till Norrköping.

Hela mitt liv har morfar varit den som jag har känt trygghet med, han har alltid varit min räddning när det har varit som värst hemma.

Nu vet jag inte ens om han lever.. det känns jättejobbigt. Eftersom att mamma inte vill ha någon kontakt med min vet jag ingenting om hur det är hemma

Första tiden tillbaka hemma kändes väl helt okej men jag märkte att det fortfarande var samma atmosfär hemma som jag inte alls mådde bra av. Vi hade fortfarande massa problem med pengar och det började bråkas precis som det hade varit innan. Började må ganska dåligt igen och kände att hela HVB resan var förgäves.

Jag började skolan efter ett tag för att plugga upp betygen som jag saknade. Det gick bra för jag hade jätte korta dagar så jag hade nästan ingen frånvaro, men hade inga vänner där heller. Sen kom sommaren och jag sökte till barn och fritid och kom in. Jag gick i ca 1 månad sen orkade jag inte mer för det blev för mycket med situationen hemma så var helt slut. Min mamma började dricka varje dag och jag mådde så otroligt dåligt. Ingen visste detta på Youtube så alla trodde att allt var jättebra. Sen berättade jag på en live på min Instagram om min mammas alkoholproblem och när hon fick reda på det så blev hon väldigt sur för "du har ingen rätt att säga det" och massa sånt. Så hon sa att jag inte fick bo kvar längre för hon blev så pass sur över den grejen. Så jag åkte då ner till Karlshamn och fick bo hos min killes pappa som tur var. Där bodde jag från Februari fram tills nu i slutet av November. Så fort jag kom ner hit så började jag kontakta SOC om min situation, att jag behövde hjälp med pengar och boende osv. Det tog väldigt lång tid innan jag fick hjälp och det ledde ingenstans. Nu när huset jag bodde i är någon annans så får jag tillfälligt bo med min killes mamma men det går ju inte i längden. SOC är otroligt dåliga och de känns helt hopplöst men det jag behöver hjälp med är att när jag väl får lägenhet, så behöver jag ju allt från möbler, tallrikar, bestick och allt man kan tänkas behöva då jag inte äger NÅGOT sånt alls! Jag vill bara att allt för en gångs skull ska lösa sig så jag kan få ta det lugnt någon gång och kunna läka från allt jag har varit med om i livet. Jag hoppas ni har förstått något av min historia och att någon vill hjälpa mig.

MVH Isabelle T