Help me back to life.
Donation protected
SVENSKA. Scroll down for English.
Jag ska inte ljuga ..
Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att jag förtjänar all denna kärlek jag har i mitt liv idag.
Jag växte upp i ett hem där kärlek och omsorg bara var något jag trodde existerade i sagor.
Det var inte så att mina föräldrar inte ville ge kärlek och omsorg ... Jag tror helt enkelt att de inte visste hur man gav kärlek.
Mina föräldrar var arbetslösa, så pengar var definitivt ett problem.
Föreställ mig, 6 år och sexuellt utnyttjd av en "vän" till familjen.
Jag vågade inte berätta för mina föräldrar om detta i 2 hela år.
Efter 2 år berättade jag äntligen sanningen för min storasyster och hon berättade för mina föräldrar, och sedan började allt.
Mina föräldrar visste inte hur dom skulle hantera smärtan och det faktumet avatt det faktiskt hade hänt.
De glömde mig, de glömde min smärta, de glömde mina behov.
Från och med då så blev mitt liv en serie av katastrofer med droger,
dåligt beteende och dåliga beslut.
Jag försökte fly från den smärta jag kände och den tog aldrig slut.
Jag försökte med precis allt som jag kunde komma på, oavsett om det var droger, kriminalitet , mat, relationer och till och med slagsmål.
Jag gjorde allt !!
Jag har skadat människor, för att jag var skadad och jag visste inte bättre.
Jag var ständigt arg, aggressiv och fientlig.
Jag stötte bort människor, för att jag var rädd för att visa dem sanningen.
Jag har hatat mig själv, för jag visste inte hur jag skulle älska mig själv.
Allt detta var progressivt.
Men allting har ett slut.
Jag fann mig själv i en korsväg, jag hade 2 val.
Jag kunde antingen sätta stopp för det, permanent.!
Eller så kunde jag böja på nacken och be om hjälp.
Jag är verkligen glad och tacksam för att jag valde livet, jag gick ner på knä och jag bad till någon eller något att bara få mig att TRO, att jag kunde bli räddad.
Här startade mitt livs största kamp och idag, 11 år senare har jag genomgått terapi för övergreppen och för det dysfunktionella förhållandet jag hade till mig själv.
Efter 2 återfall är jag äntligen ren från drogerna och jag har varit det i 4 år nu.
Jag har slutat skylla på mina föräldrar för bristande erfarenhet, för att inte veta hur man ger det de aldrig fått, KÄRLEK. Idag är jag förälder, och jag är inte perfekt, och varje dag lär jag mig.
Resan jag är på har inte varit lätt, livet är inte rättvist, och tyvärr har jag lärt mig den svåra vägen ..
Innan mitt första återfall så väntade jag mitt första barn, min dotter.
Hon dog, jag förlorade min dotter i graviditets månad 8 .. Och hela min värld kollapsade.
Förlusten var så svår att leva med och sorgen var så smärtsamt att jag inte kunde hitta en väg ut.
Allt va krossat , jag hamnade i en djup Depression , jag tog en lång och välbehövlig paus från livet, bara för att ge mig själv den tiden jag behövde för att finna mening i livet igen.
Efter en tids Depression, så kännde jag mig redo att ta tag i livet igen.
Men livet hade inte stannat bara för att jag hade det.
Jag hade tappat kontrollen över allt, jag fann mig själv i ett hav av skulder och dom blev mer och mer.
Jag hade inga pengar att betala för detta så jag tog de viktigaste först, min hälsa ..
Men jag höll huvudet högt och fortsatte jobba med att bli bättre, en dag i taget.
7 år senare bestämde livet (återigen) att påminna mig om att det inte är rättvist ...
Den här gången är jag 8 månader gravid med bäbis nummer 2. !!
Det var en riktigt svår graviditet då jag bland annat led av migränattacker. Läkarna berättade för mig att hormonerna var orsaken till det och skrev ut Alvedon och självklart fungera den inte.
Några dagar senare förlorade jag synen i mitt högra öga.
Då bestämde sig läkar för att göra en MR och då fann de den, en tumör, stor som ett plommo, tumören trök på min högra syn nerv.
Jag blev inlag på sjukhuset på engång och utan tvekan så började läkarna och barnmorskan planera ett
akut kejsarsnitt.
Jag väntade i 4 dagar, för att få reda på om det var cancer eller inte.
Jag minns ärligt inte hur jag reagerade eller hur jag kände mig kring upptäckten.
Allt jag kommer ihåg är att jag var livrädd för att förlora min barn igen ...
De enda jag tänkte va , låt honom leva, låt mig se honom växa upp, ge oss en chans i livet.
Jag hade inte cancer, och min son är 2 år gammal idag.
Men jag har en tumör i min hjärna och det kommer alltid att vara där.
Ja det gör mitt liv lite svårare och ibland är smärtan bortom ord, men jag kommer att leva.
Jag lärde mig att livet kan vara orättvist och samtidigt har jag lärt mig att leva.
Till skillnad från tidigare "påminnelser" från livet.
Så blev jag, för inte så länge sedan identitetsskapad.
Någon använder mitt personnummer på alla möjliga sätt.
Den här personen tog pengar från mitt konto, ansökte om lån på mitt namn, och försökte även att ändra min adress och så vidare
På grund av detta fick jag otroligt svåra ekonomiska problem och jag kan inte komma ur det.
Idag försöker jag gottgöra för alla de dåliga sakerna jag har gjort, jag försöker gottgöra de människor jag har skadat, jag försöker betala tillbaka till samhället, jag försöker ge min son den stabilitet och säkerhet jag inte hade.
Jag är här idag för att hjälpa och att leda unga missbrukare och unga som fallit offer för övergrepp.
Jag hjälper unga kvinnor att bryta den smärtsamma tystnaden och att hitta och bygga en acceptans och kärlek till sig själv.
Jag försöker ge mig själv en ny chans till livet ..
Jag gör om och gör rätt!
Vi gör alla misstag och livet händer oss alla.
Vi är alla i detta tillsammans. ..
Hjälp mig att komma tillbaka till livet ...
Love / Binta
ENGLISH.
I'm not going to lie..
I've never in a million years believed that I deserve all the love I have in my life today.
I grow up in a home where love and comfort was just something I thought existed in fairytales.
It's Not that my parents didn't want to give love and comfort ... I just simply thing that they didn't know how to give it.
My parents where unemployed so money was definitely a problem.
Imagine me, 6 years old and sexually abused by a "friend" of the family.
I didn't dare to tell my parents about this for 2 whole years.
After 2 years, I finally told my big sister and she told my parents, and then it all started.
My parents didn't know how to possess the pain and the fact that it had happened.
They forgot me, they forgot my pain, they forgot my needs.
From this moment on, my life has been a series of disasters involving drugs,
bad behaviour, and bad decisions.
I tried to escape from the pain i was feeling, that seemed to never really go away.
I tried every single thing I could come up with, whether I was drugs, crimes, food, relationships, and even getting in trouble.
I did everything!!
I've hurt people, because I was hurt and I didn't know better.
I was constantly angry, aggressive and hostile.
I've drove people away, because I was afraid to show them the truth.
I've hated myself, because I didn't know how to give myself love.
And all this was progressive.
But everything comes to an end.
I was stuck I a crossroad, I had 2 choices.
I could end I all, permanently. or I could ask for help.
I'm truly happy and grateful for choosing life, I got down on my knees and I begged for somebody or something to just MAKE me believe, that I could be saved.
I started the biggest fight of my life, and today 11 year later, I've been through therapy for the abuse and for the disfunctional relationship I had towards myself.
After 2 RELAPSES, I'm finally clean and I have been for 4 years now.
I've stopped blaming my parents for the lack of experience, for not knowing how to give what they never got, because today I'm a parent, and I'm not perfect, and every day I learn.
The journey I'm on has not been easy, life is not fair, and unfortunately I've learned that the hard way..
Before I relapsed the first time, I was expecting my first child, my daughter.
She died, I lost my daughter 8 months Into the pregnancy.. And my whole world collapsed.
The loss was so hard to live with, the grief was so painful I couldn't find a way out.
Everything fell apart, I got depressed beyond words, I took a long and important pause from life, just to give my self the Time I needed to be Abel to find meaning In live again.
But by the time I was ready for life, it wasn't that pleasant, I was still fighting to get clean after the release, I was drowning in debt and it was just growing in front of my eyes.
I had no money to pay for this..
But I kept my head high and kept working on getting better one day at a time.
7 years later, life decided (once again) to remind me that it's not fair...
This Time I'm 8 months pregnant with baby number 2.!!
It was a really hard pregnancy, which I suffered really bad migraine attacks. The doctors told me that the hormones were the cause of it and thay gave me (a really bad painkiller) named Alvedon.. It didn't work and a few days later I lost the eyesight in my right eye.
They decided to do a MRI scan, then they found it, a tumor, big as an lime and it was pressing on my right optic nerve.
I've got hospitalized amidgetly and without delay, they pland an
emergency C-section.
I waited 4days, just to find out if it was cancer or not.
I honestly don't remember my reaction or how i felt about the discovery.
All I remember, is that I was terrified of losing my baby...
I kept thinking, please let him live, please let me see him grow up, give us a chance at life.
I didn't have cancer, and my baby boy is 2 years old today.
But I have a tumor in my brain and it will always be there.
Yes it makes my life a little harder and sometimes the pain is beyond words, but I get to LIVE.
I learned that life may be unfair and at the same time I've learned to live.
Unlike the past "life reminders", not long ago, somebody stole my identity and uses my social security number in every way possible.
This person took money from my account, applying for loans on my name, and tred to change my address and so on
Because of this, I got in some really bad financial problems and I'm not able to get out of it.
Today I'm trying to make up for all the bad things I've done, I'm trying to make peace with people I've hurt, I'm trying to pay my debts, I'm trying to give my son the stability and the safety I didn't have.
I'm here today to help and to guide young addicts and young victims of abuse.
I'm influencing young women's to break the silence of abuse and to find and build an acceptance and love towards them self's.
I'm trying to give myself a second chance at life..
We all do mistakes, life happens to us all
And we are all in it together. ..
Help me get back to life...
Stay blessed / love Binta
Jag ska inte ljuga ..
Jag hade aldrig någonsin kunnat tro att jag förtjänar all denna kärlek jag har i mitt liv idag.
Jag växte upp i ett hem där kärlek och omsorg bara var något jag trodde existerade i sagor.
Det var inte så att mina föräldrar inte ville ge kärlek och omsorg ... Jag tror helt enkelt att de inte visste hur man gav kärlek.
Mina föräldrar var arbetslösa, så pengar var definitivt ett problem.
Föreställ mig, 6 år och sexuellt utnyttjd av en "vän" till familjen.
Jag vågade inte berätta för mina föräldrar om detta i 2 hela år.
Efter 2 år berättade jag äntligen sanningen för min storasyster och hon berättade för mina föräldrar, och sedan började allt.
Mina föräldrar visste inte hur dom skulle hantera smärtan och det faktumet avatt det faktiskt hade hänt.
De glömde mig, de glömde min smärta, de glömde mina behov.
Från och med då så blev mitt liv en serie av katastrofer med droger,
dåligt beteende och dåliga beslut.
Jag försökte fly från den smärta jag kände och den tog aldrig slut.
Jag försökte med precis allt som jag kunde komma på, oavsett om det var droger, kriminalitet , mat, relationer och till och med slagsmål.
Jag gjorde allt !!
Jag har skadat människor, för att jag var skadad och jag visste inte bättre.
Jag var ständigt arg, aggressiv och fientlig.
Jag stötte bort människor, för att jag var rädd för att visa dem sanningen.
Jag har hatat mig själv, för jag visste inte hur jag skulle älska mig själv.
Allt detta var progressivt.
Men allting har ett slut.
Jag fann mig själv i en korsväg, jag hade 2 val.
Jag kunde antingen sätta stopp för det, permanent.!
Eller så kunde jag böja på nacken och be om hjälp.
Jag är verkligen glad och tacksam för att jag valde livet, jag gick ner på knä och jag bad till någon eller något att bara få mig att TRO, att jag kunde bli räddad.
Här startade mitt livs största kamp och idag, 11 år senare har jag genomgått terapi för övergreppen och för det dysfunktionella förhållandet jag hade till mig själv.
Efter 2 återfall är jag äntligen ren från drogerna och jag har varit det i 4 år nu.
Jag har slutat skylla på mina föräldrar för bristande erfarenhet, för att inte veta hur man ger det de aldrig fått, KÄRLEK. Idag är jag förälder, och jag är inte perfekt, och varje dag lär jag mig.
Resan jag är på har inte varit lätt, livet är inte rättvist, och tyvärr har jag lärt mig den svåra vägen ..
Innan mitt första återfall så väntade jag mitt första barn, min dotter.
Hon dog, jag förlorade min dotter i graviditets månad 8 .. Och hela min värld kollapsade.
Förlusten var så svår att leva med och sorgen var så smärtsamt att jag inte kunde hitta en väg ut.
Allt va krossat , jag hamnade i en djup Depression , jag tog en lång och välbehövlig paus från livet, bara för att ge mig själv den tiden jag behövde för att finna mening i livet igen.
Efter en tids Depression, så kännde jag mig redo att ta tag i livet igen.
Men livet hade inte stannat bara för att jag hade det.
Jag hade tappat kontrollen över allt, jag fann mig själv i ett hav av skulder och dom blev mer och mer.
Jag hade inga pengar att betala för detta så jag tog de viktigaste först, min hälsa ..
Men jag höll huvudet högt och fortsatte jobba med att bli bättre, en dag i taget.
7 år senare bestämde livet (återigen) att påminna mig om att det inte är rättvist ...
Den här gången är jag 8 månader gravid med bäbis nummer 2. !!
Det var en riktigt svår graviditet då jag bland annat led av migränattacker. Läkarna berättade för mig att hormonerna var orsaken till det och skrev ut Alvedon och självklart fungera den inte.
Några dagar senare förlorade jag synen i mitt högra öga.
Då bestämde sig läkar för att göra en MR och då fann de den, en tumör, stor som ett plommo, tumören trök på min högra syn nerv.
Jag blev inlag på sjukhuset på engång och utan tvekan så började läkarna och barnmorskan planera ett
akut kejsarsnitt.
Jag väntade i 4 dagar, för att få reda på om det var cancer eller inte.
Jag minns ärligt inte hur jag reagerade eller hur jag kände mig kring upptäckten.
Allt jag kommer ihåg är att jag var livrädd för att förlora min barn igen ...
De enda jag tänkte va , låt honom leva, låt mig se honom växa upp, ge oss en chans i livet.
Jag hade inte cancer, och min son är 2 år gammal idag.
Men jag har en tumör i min hjärna och det kommer alltid att vara där.
Ja det gör mitt liv lite svårare och ibland är smärtan bortom ord, men jag kommer att leva.
Jag lärde mig att livet kan vara orättvist och samtidigt har jag lärt mig att leva.
Till skillnad från tidigare "påminnelser" från livet.
Så blev jag, för inte så länge sedan identitetsskapad.
Någon använder mitt personnummer på alla möjliga sätt.
Den här personen tog pengar från mitt konto, ansökte om lån på mitt namn, och försökte även att ändra min adress och så vidare
På grund av detta fick jag otroligt svåra ekonomiska problem och jag kan inte komma ur det.
Idag försöker jag gottgöra för alla de dåliga sakerna jag har gjort, jag försöker gottgöra de människor jag har skadat, jag försöker betala tillbaka till samhället, jag försöker ge min son den stabilitet och säkerhet jag inte hade.
Jag är här idag för att hjälpa och att leda unga missbrukare och unga som fallit offer för övergrepp.
Jag hjälper unga kvinnor att bryta den smärtsamma tystnaden och att hitta och bygga en acceptans och kärlek till sig själv.
Jag försöker ge mig själv en ny chans till livet ..
Jag gör om och gör rätt!
Vi gör alla misstag och livet händer oss alla.
Vi är alla i detta tillsammans. ..
Hjälp mig att komma tillbaka till livet ...
Love / Binta
ENGLISH.
I'm not going to lie..
I've never in a million years believed that I deserve all the love I have in my life today.
I grow up in a home where love and comfort was just something I thought existed in fairytales.
It's Not that my parents didn't want to give love and comfort ... I just simply thing that they didn't know how to give it.
My parents where unemployed so money was definitely a problem.
Imagine me, 6 years old and sexually abused by a "friend" of the family.
I didn't dare to tell my parents about this for 2 whole years.
After 2 years, I finally told my big sister and she told my parents, and then it all started.
My parents didn't know how to possess the pain and the fact that it had happened.
They forgot me, they forgot my pain, they forgot my needs.
From this moment on, my life has been a series of disasters involving drugs,
bad behaviour, and bad decisions.
I tried to escape from the pain i was feeling, that seemed to never really go away.
I tried every single thing I could come up with, whether I was drugs, crimes, food, relationships, and even getting in trouble.
I did everything!!
I've hurt people, because I was hurt and I didn't know better.
I was constantly angry, aggressive and hostile.
I've drove people away, because I was afraid to show them the truth.
I've hated myself, because I didn't know how to give myself love.
And all this was progressive.
But everything comes to an end.
I was stuck I a crossroad, I had 2 choices.
I could end I all, permanently. or I could ask for help.
I'm truly happy and grateful for choosing life, I got down on my knees and I begged for somebody or something to just MAKE me believe, that I could be saved.
I started the biggest fight of my life, and today 11 year later, I've been through therapy for the abuse and for the disfunctional relationship I had towards myself.
After 2 RELAPSES, I'm finally clean and I have been for 4 years now.
I've stopped blaming my parents for the lack of experience, for not knowing how to give what they never got, because today I'm a parent, and I'm not perfect, and every day I learn.
The journey I'm on has not been easy, life is not fair, and unfortunately I've learned that the hard way..
Before I relapsed the first time, I was expecting my first child, my daughter.
She died, I lost my daughter 8 months Into the pregnancy.. And my whole world collapsed.
The loss was so hard to live with, the grief was so painful I couldn't find a way out.
Everything fell apart, I got depressed beyond words, I took a long and important pause from life, just to give my self the Time I needed to be Abel to find meaning In live again.
But by the time I was ready for life, it wasn't that pleasant, I was still fighting to get clean after the release, I was drowning in debt and it was just growing in front of my eyes.
I had no money to pay for this..
But I kept my head high and kept working on getting better one day at a time.
7 years later, life decided (once again) to remind me that it's not fair...
This Time I'm 8 months pregnant with baby number 2.!!
It was a really hard pregnancy, which I suffered really bad migraine attacks. The doctors told me that the hormones were the cause of it and thay gave me (a really bad painkiller) named Alvedon.. It didn't work and a few days later I lost the eyesight in my right eye.
They decided to do a MRI scan, then they found it, a tumor, big as an lime and it was pressing on my right optic nerve.
I've got hospitalized amidgetly and without delay, they pland an
emergency C-section.
I waited 4days, just to find out if it was cancer or not.
I honestly don't remember my reaction or how i felt about the discovery.
All I remember, is that I was terrified of losing my baby...
I kept thinking, please let him live, please let me see him grow up, give us a chance at life.
I didn't have cancer, and my baby boy is 2 years old today.
But I have a tumor in my brain and it will always be there.
Yes it makes my life a little harder and sometimes the pain is beyond words, but I get to LIVE.
I learned that life may be unfair and at the same time I've learned to live.
Unlike the past "life reminders", not long ago, somebody stole my identity and uses my social security number in every way possible.
This person took money from my account, applying for loans on my name, and tred to change my address and so on
Because of this, I got in some really bad financial problems and I'm not able to get out of it.
Today I'm trying to make up for all the bad things I've done, I'm trying to make peace with people I've hurt, I'm trying to pay my debts, I'm trying to give my son the stability and the safety I didn't have.
I'm here today to help and to guide young addicts and young victims of abuse.
I'm influencing young women's to break the silence of abuse and to find and build an acceptance and love towards them self's.
I'm trying to give myself a second chance at life..
We all do mistakes, life happens to us all
And we are all in it together. ..
Help me get back to life...
Stay blessed / love Binta
Organizer
Ebonita Kingston
Organizer
Eskilstuna, D, Sweden
