Help Evan Cross beat cancer
Donation protected
**Read below for Swedish**
Hello,
This is by far the hardest thing I have ever had to do and not something I am proud of having to do and yet I am left with little choice as my options are getting slimmer.
I should probably start by admitting something that has only been known to close family and close friends and that is that I have cancer. Writing that down is both scary and liberating. I have attempted to keep it close to me and only a few others due to feeling shame for being sick and also to feel like I was still in control of my condition. However, that is something that I no longer have the privilege of doing. I would also like to add that the decision on who to tell about my diagnosis was my decision and mine alone and if I hadn't shared with you then that was my choice and not the choice of others that did know. They were simply respecting my wishes.
I would like it to be clear from the start that I appreciate anyone who takes the time to read this and if you are not interested in reading it or think that it is silly then please just skip it and move on as I will not feel upset or hurt in any way if you don't want to.
So let me start from the beginning.
Around April 2020 I went to the doctor over a lump that I felt in my groin area. The lump caused me some discomfort, most notably when I went to the bathroom and when I was sitting down. Following a doctor visit, and the usual blood and urine tests, I was then sent for a CT scan. I thought they were just being overly cautious, but that soon turned out to be wrong. I got the news that they thought it could be cancer and they wanted to take a biopsy of the affected area.
The biopsy returned a positive test and that was followed swiftly by being told that I had Non-Hodgkins Lymphoma (NHL). So the lump I had felt was in fact my lymph nodes becoming swollen as a result of the cancer. Following on from this was further tests performed on me to find out what specific type of NHL I had and the results showed I had the aggressive Diffuse large B-Cell lymphoma (DLBCL) stage 3 and due to its aggressive nature, I would enter a treatment plan relatively soon in order to combat this. I had stomach pains for 3 years prior to my diagnosis (something that the doctors said was probably an early sign of symptoms) and this is one reason they could make the diagnosis so early on.
I was told that my chances were ultimately good as long as my body could handle the treatment and allow the treatment to be effective.
I was to be put of a regiment of R-CHOP due to my overall good health minus the cancer and was informed 9 rounds of this would take place. That would then be followed by check ups and further treatment until the cancer went into remission. So I started treatment by June of 2020 and I felt fully ready and prepared and that I had a grasp of what to expect with my chemotherapy. However, I was wrong. I did not understand the pressure both mentally and physically that this treatment would have. *I felt changes in my body and mind and trying to cope with other people's worries for me made me want to hide how I felt so that they may feel better.* Physically, I lost around 20kg within the first 3 months and that had a negative effect on the way I viewed myself. The weight loss was accompanied by random loss of hair on different parts of my body as well as nausea, dizziness, fatigue and being constantly sick. Mentally, the treatment has had a deteriorating effect on my health (something that was not fully explained at the start) and has thrown me into a deep depression at times while trying to cope with it.
At scans to check on progress, it was clear that my body was not responding to the treatment and was not fighting the cancer to the best of its ability. I was also beginning to feel pains in my back and stomach, which raised concern. More scans, tests and biopsies were done and I was told that additional tumours in my abdomen and at my spine had been found. It was explained to me that these tumours were the cause of the lumps I had felt on my body and the blood that had started to appear in my coughs and my urine.
I can't say I was shocked by the news of the new tumours. And yet, it was very hard to deal with in the sense of feeling already very drained and broken from the treatment and being told that I am going to have to keep going.
As of right now, I am continuing my treatment, but the current prognosis is not very good. Due to my mental and physical state and the risk of complications, surgery is not viewed as a viable option for combating the tumours, especially since one of them is so close to my spine.
Despite working when I am able to, I am needing to raise money for a treatment called hyperthermia. I am told that this stands a good chance of helping my body with breaking down the tumours.
But what is hyperthermia? That was my question when I was first told. I was sure it was when you get really cold, but it is actually the opposite of that.
When tumours become inaccesible and unresponsive to chemotherapy and radiation, then hyperthermia creates a way for them to be more effective. It is the process of heating up the tumours to 43 degrees which results in a chemical change in the cells that causes them to start breaking up and as such makes targeted chemotherapy and radiation more successful in penetrating the tumours and destroying them.
The treatment however is not considered to be part of conventional treatments for cancer despite its strong success. For this reason, my medical insurance have stated that they will not cover the cost of it despite my doctors recommendation that it is by far the best course of action at this moment in time. The cost of the treatment (as mentioned at the start) is 106 000 kr (£9200) for the required amount of hyperthermia, as well as the chemotherapy and radiation needed to combat it.
Which brings me to writing this in the hope that anyone who wishes can donate. Even if it is just a few pennies. Even for pennies I would be a step closer and incredibly grateful.
Of course if you read this and have any questions then reach out and I will try to answer anything that I can.
Writing this, as I said at the start, is probably the hardest part and I understand that reaching my goal may be a long way away and maybe not possible at all, but well you have to try and take a chance.
Thank you for taking the time to read this,
Evan
Hej,
Det här är troligen det svåraste jag någonsin har behövt göra och ingenting jag är stolt över, och ändå har jag inte så mycket val eftersom mina alternativ blivit allt färre.
Jag borde troligtvis börja med att erkänna något som endast nära familj och några få vänner har vetat hittills, och det är att jag har cancer. Att skriva det är både läskigt och befriande. Jag har försökt att inte berätta det för fler än nödvändigt då jag känt skam över att vara sjuk och i ett försök att känna att jag har kontroll över mitt tillstånd. Detta är dock inte något jag har möjlighet att göra längre. Jag vill också tillägga att det var jag som valde vilka som fick veta att jag var sjuk och om du inte visste något så var det på grund av mitt val och inte valet av de som visste om min sjukdom. De följde bara mina önskemål.
Jag vill säga att jag uppskattar alla som tar sig tid att läsa detta och om du inte är intresserad av att läsa det eller tycker att det är löjligt är det bara att skippa det och gå vidare. Jag kommer inte att bli upprörd eller sårad på något sätt om du inte vill ta del av detta.
Så, låt mig börja från början.
I april 2020 gick jag till läkaren på grund av en knöl som jag upptäckt vid min ljumske. Knölen förorsakade visst obehag, särskilt när jag gick på toaletten och när jag satt ner. Jag besökte en läkare, och efter blod- och urinprov genomfördes en skiktröntgen. Jag trodde att de bara var överdrivet försiktiga, men det visade sig vara felaktigt. Jag fick veta att läkaren trodde att det kunde vara cancer och att de ville göra en biopsi av knölen.
Biopsin visade på ett positivt testresultat, och detta åtföljdes av att jag fick veta att jag hade non-Hodgkin lymfom (NHL). Knölen som jag hade känt visade sig alltså vara mina lymfkörtlar som svullnat upp till följd av cancern. Ytterligare test genomfördes för att ta reda på vilken sorts NHL jag hade och resultaten visade på en aggressiv variant av diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL) i stadie 3. Jag hade haft magsmärtor i tre år innan jag fick diagnosen, vilket läkarna nu har sagt troligen var tidiga symptom av cancern, och detta är en anledning till att de kunde diagnosera mig så snabbt.
Jag fick veta att min prognos var bra förutsatt att min kropp kunde hantera behandlingen och acceptera den så att den blev effektiv.
Eftersom min hälsa var bra överlag, bortsett från cancern, så fick jag veta att jag skulle få 9 omgångar av R-CHOP. Detta skulle sedan åtföljas av hälsokontroller och ytterligare behandling tills cancern försvunnit. Jag påbörjade alltså min behandling i juni 2020. Jag kände mig fullt redo och förberedd och trodde att jag hade en bra uppfattning om vad som var att vänta med min cellgiftsbehandling. Det visade sig dock att jag hade fel. Jag förstod inte alls vilken mental och fysisk påfrestning behandlingen skulle innebära. Inom de första tre månaderna tappade jag 20 kg, och detta påverkade min självbild väldigt negativt. Viktminskningen åtföljdes av slumpmässigt håravfall på olika delar av kroppen samt illamående, yrsel, extrem trötthet och kräkningar. Behandlingen har även påverkat mig mycket på ett mentalt plan (något som jag inte fick information om innan jag påbörjade behandlingen) och har stundtals lett till djupa depressioner.
När de följde upp behandlingen framgick det att min kropp inte svarade på behandlingen. Jag började också känna smärta i ryggen och magen, vilket ledde till oro. Fler röntgen, test och biopsier genomfördes och jag fick veta att ytterligare tumörer i min buk och vid min ryggrad hade hittats. Jag fick förklarat för mig att tumörerna var anledningen till att jag känt nya knölar och till att jag fått blod både i urinen och i mina hostningar.
Jag kan inte påstå att jag blev förvånad över de nya tumörerna, men trots det var det väldigt svårt att hantera. Jag kände mig redan dränerad och utmattad till följd av behandlingen och det var jobbigt att få veta att det var lång väg kvar.
I nuläget fortsätter jag med behandlingen, men prognosen är inte god. På grund av mitt mentala och fysiska tillstånd och risken för komplikationer är operationer för att avlägsna tumörerna inte ett genomförbart alternativ, särskilt då en av dem är så pass nära min ryggrad.
Trots att jag jobbar när jag kan är jag i behov av att samla in pengar för en behandling som kallas hypertermi. Jag har fått veta att detta har en god chans att hjälpa min kropp att bryta ner tumörerna.
Men vad är hypertermi? Det var min fråga när jag först fick höra om det. Jag var säker på att det var när man blir väldigt kall, men det är egentligen motsatsen till det. När tumörer blir svåråtkomliga och inte svarar på cellgifter och strålning kan hypertermi användas för att göra de traditionella behandlingarna mer effektiva. Tumörerna hettas upp till 43 grader och detta leder till en cellförändring som gör att cancercellerna börjar lösas upp. Detta gör att cellgifter och strålning mer framgångsrikt kan ta sig in i cellerna och förstöra dem.
Hypertermi ses dock inte som en konventionell behandling, trots att den visat på goda effekter, och på grund av detta täcks den inte av min sjukförsäkring fastän det är vad läkaren rekommenderar. Den totala kostnaden för behandlingen är 10,500 euro, vilket motsvarar ungefär 106 000 kr. Jag skriver därför detta i hopp om att den som vill kan donera något, även om det bara är några kronor. Varje krona för mig ett steg närmre mitt mål och jag är oerhört tacksam till alla som donerar och som har tagit sig tid att läsa detta.
Om du som läser detta har några frågar är det bara att höra av dig och så försöker jag svara så gott jag kan. Att skriva det här är, som jag sa i början, troligen den svåraste delen och jag förstår att mitt mål kan vara väldigt långt bort och kanske inte ens möjligt, men man måste våga chansa.
Evan
Hello,
This is by far the hardest thing I have ever had to do and not something I am proud of having to do and yet I am left with little choice as my options are getting slimmer.
I should probably start by admitting something that has only been known to close family and close friends and that is that I have cancer. Writing that down is both scary and liberating. I have attempted to keep it close to me and only a few others due to feeling shame for being sick and also to feel like I was still in control of my condition. However, that is something that I no longer have the privilege of doing. I would also like to add that the decision on who to tell about my diagnosis was my decision and mine alone and if I hadn't shared with you then that was my choice and not the choice of others that did know. They were simply respecting my wishes.
I would like it to be clear from the start that I appreciate anyone who takes the time to read this and if you are not interested in reading it or think that it is silly then please just skip it and move on as I will not feel upset or hurt in any way if you don't want to.
So let me start from the beginning.
Around April 2020 I went to the doctor over a lump that I felt in my groin area. The lump caused me some discomfort, most notably when I went to the bathroom and when I was sitting down. Following a doctor visit, and the usual blood and urine tests, I was then sent for a CT scan. I thought they were just being overly cautious, but that soon turned out to be wrong. I got the news that they thought it could be cancer and they wanted to take a biopsy of the affected area.
The biopsy returned a positive test and that was followed swiftly by being told that I had Non-Hodgkins Lymphoma (NHL). So the lump I had felt was in fact my lymph nodes becoming swollen as a result of the cancer. Following on from this was further tests performed on me to find out what specific type of NHL I had and the results showed I had the aggressive Diffuse large B-Cell lymphoma (DLBCL) stage 3 and due to its aggressive nature, I would enter a treatment plan relatively soon in order to combat this. I had stomach pains for 3 years prior to my diagnosis (something that the doctors said was probably an early sign of symptoms) and this is one reason they could make the diagnosis so early on.
I was told that my chances were ultimately good as long as my body could handle the treatment and allow the treatment to be effective.
I was to be put of a regiment of R-CHOP due to my overall good health minus the cancer and was informed 9 rounds of this would take place. That would then be followed by check ups and further treatment until the cancer went into remission. So I started treatment by June of 2020 and I felt fully ready and prepared and that I had a grasp of what to expect with my chemotherapy. However, I was wrong. I did not understand the pressure both mentally and physically that this treatment would have. *I felt changes in my body and mind and trying to cope with other people's worries for me made me want to hide how I felt so that they may feel better.* Physically, I lost around 20kg within the first 3 months and that had a negative effect on the way I viewed myself. The weight loss was accompanied by random loss of hair on different parts of my body as well as nausea, dizziness, fatigue and being constantly sick. Mentally, the treatment has had a deteriorating effect on my health (something that was not fully explained at the start) and has thrown me into a deep depression at times while trying to cope with it.
At scans to check on progress, it was clear that my body was not responding to the treatment and was not fighting the cancer to the best of its ability. I was also beginning to feel pains in my back and stomach, which raised concern. More scans, tests and biopsies were done and I was told that additional tumours in my abdomen and at my spine had been found. It was explained to me that these tumours were the cause of the lumps I had felt on my body and the blood that had started to appear in my coughs and my urine.
I can't say I was shocked by the news of the new tumours. And yet, it was very hard to deal with in the sense of feeling already very drained and broken from the treatment and being told that I am going to have to keep going.
As of right now, I am continuing my treatment, but the current prognosis is not very good. Due to my mental and physical state and the risk of complications, surgery is not viewed as a viable option for combating the tumours, especially since one of them is so close to my spine.
Despite working when I am able to, I am needing to raise money for a treatment called hyperthermia. I am told that this stands a good chance of helping my body with breaking down the tumours.
But what is hyperthermia? That was my question when I was first told. I was sure it was when you get really cold, but it is actually the opposite of that.
When tumours become inaccesible and unresponsive to chemotherapy and radiation, then hyperthermia creates a way for them to be more effective. It is the process of heating up the tumours to 43 degrees which results in a chemical change in the cells that causes them to start breaking up and as such makes targeted chemotherapy and radiation more successful in penetrating the tumours and destroying them.
The treatment however is not considered to be part of conventional treatments for cancer despite its strong success. For this reason, my medical insurance have stated that they will not cover the cost of it despite my doctors recommendation that it is by far the best course of action at this moment in time. The cost of the treatment (as mentioned at the start) is 106 000 kr (£9200) for the required amount of hyperthermia, as well as the chemotherapy and radiation needed to combat it.
Which brings me to writing this in the hope that anyone who wishes can donate. Even if it is just a few pennies. Even for pennies I would be a step closer and incredibly grateful.
Of course if you read this and have any questions then reach out and I will try to answer anything that I can.
Writing this, as I said at the start, is probably the hardest part and I understand that reaching my goal may be a long way away and maybe not possible at all, but well you have to try and take a chance.
Thank you for taking the time to read this,
Evan
Hej,
Det här är troligen det svåraste jag någonsin har behövt göra och ingenting jag är stolt över, och ändå har jag inte så mycket val eftersom mina alternativ blivit allt färre.
Jag borde troligtvis börja med att erkänna något som endast nära familj och några få vänner har vetat hittills, och det är att jag har cancer. Att skriva det är både läskigt och befriande. Jag har försökt att inte berätta det för fler än nödvändigt då jag känt skam över att vara sjuk och i ett försök att känna att jag har kontroll över mitt tillstånd. Detta är dock inte något jag har möjlighet att göra längre. Jag vill också tillägga att det var jag som valde vilka som fick veta att jag var sjuk och om du inte visste något så var det på grund av mitt val och inte valet av de som visste om min sjukdom. De följde bara mina önskemål.
Jag vill säga att jag uppskattar alla som tar sig tid att läsa detta och om du inte är intresserad av att läsa det eller tycker att det är löjligt är det bara att skippa det och gå vidare. Jag kommer inte att bli upprörd eller sårad på något sätt om du inte vill ta del av detta.
Så, låt mig börja från början.
I april 2020 gick jag till läkaren på grund av en knöl som jag upptäckt vid min ljumske. Knölen förorsakade visst obehag, särskilt när jag gick på toaletten och när jag satt ner. Jag besökte en läkare, och efter blod- och urinprov genomfördes en skiktröntgen. Jag trodde att de bara var överdrivet försiktiga, men det visade sig vara felaktigt. Jag fick veta att läkaren trodde att det kunde vara cancer och att de ville göra en biopsi av knölen.
Biopsin visade på ett positivt testresultat, och detta åtföljdes av att jag fick veta att jag hade non-Hodgkin lymfom (NHL). Knölen som jag hade känt visade sig alltså vara mina lymfkörtlar som svullnat upp till följd av cancern. Ytterligare test genomfördes för att ta reda på vilken sorts NHL jag hade och resultaten visade på en aggressiv variant av diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL) i stadie 3. Jag hade haft magsmärtor i tre år innan jag fick diagnosen, vilket läkarna nu har sagt troligen var tidiga symptom av cancern, och detta är en anledning till att de kunde diagnosera mig så snabbt.
Jag fick veta att min prognos var bra förutsatt att min kropp kunde hantera behandlingen och acceptera den så att den blev effektiv.
Eftersom min hälsa var bra överlag, bortsett från cancern, så fick jag veta att jag skulle få 9 omgångar av R-CHOP. Detta skulle sedan åtföljas av hälsokontroller och ytterligare behandling tills cancern försvunnit. Jag påbörjade alltså min behandling i juni 2020. Jag kände mig fullt redo och förberedd och trodde att jag hade en bra uppfattning om vad som var att vänta med min cellgiftsbehandling. Det visade sig dock att jag hade fel. Jag förstod inte alls vilken mental och fysisk påfrestning behandlingen skulle innebära. Inom de första tre månaderna tappade jag 20 kg, och detta påverkade min självbild väldigt negativt. Viktminskningen åtföljdes av slumpmässigt håravfall på olika delar av kroppen samt illamående, yrsel, extrem trötthet och kräkningar. Behandlingen har även påverkat mig mycket på ett mentalt plan (något som jag inte fick information om innan jag påbörjade behandlingen) och har stundtals lett till djupa depressioner.
När de följde upp behandlingen framgick det att min kropp inte svarade på behandlingen. Jag började också känna smärta i ryggen och magen, vilket ledde till oro. Fler röntgen, test och biopsier genomfördes och jag fick veta att ytterligare tumörer i min buk och vid min ryggrad hade hittats. Jag fick förklarat för mig att tumörerna var anledningen till att jag känt nya knölar och till att jag fått blod både i urinen och i mina hostningar.
Jag kan inte påstå att jag blev förvånad över de nya tumörerna, men trots det var det väldigt svårt att hantera. Jag kände mig redan dränerad och utmattad till följd av behandlingen och det var jobbigt att få veta att det var lång väg kvar.
I nuläget fortsätter jag med behandlingen, men prognosen är inte god. På grund av mitt mentala och fysiska tillstånd och risken för komplikationer är operationer för att avlägsna tumörerna inte ett genomförbart alternativ, särskilt då en av dem är så pass nära min ryggrad.
Trots att jag jobbar när jag kan är jag i behov av att samla in pengar för en behandling som kallas hypertermi. Jag har fått veta att detta har en god chans att hjälpa min kropp att bryta ner tumörerna.
Men vad är hypertermi? Det var min fråga när jag först fick höra om det. Jag var säker på att det var när man blir väldigt kall, men det är egentligen motsatsen till det. När tumörer blir svåråtkomliga och inte svarar på cellgifter och strålning kan hypertermi användas för att göra de traditionella behandlingarna mer effektiva. Tumörerna hettas upp till 43 grader och detta leder till en cellförändring som gör att cancercellerna börjar lösas upp. Detta gör att cellgifter och strålning mer framgångsrikt kan ta sig in i cellerna och förstöra dem.
Hypertermi ses dock inte som en konventionell behandling, trots att den visat på goda effekter, och på grund av detta täcks den inte av min sjukförsäkring fastän det är vad läkaren rekommenderar. Den totala kostnaden för behandlingen är 10,500 euro, vilket motsvarar ungefär 106 000 kr. Jag skriver därför detta i hopp om att den som vill kan donera något, även om det bara är några kronor. Varje krona för mig ett steg närmre mitt mål och jag är oerhört tacksam till alla som donerar och som har tagit sig tid att läsa detta.
Om du som läser detta har några frågar är det bara att höra av dig och så försöker jag svara så gott jag kan. Att skriva det här är, som jag sa i början, troligen den svåraste delen och jag förstår att mitt mål kan vara väldigt långt bort och kanske inte ens möjligt, men man måste våga chansa.
Evan
Organizer
Evan Cross
Organizer
Örebro
